Som vanligt blev det en suveränt bra helg o Motala.
Jag bara älskar att få hänga med alla dessa suveräna, fantastisk och goa cyklister/människor och vänner!
Racereport kommer lite längre ner på sidan 🙂
Denna helg gjorde både Cici och jag debut på Halvvättern. Riktigt kul att få åka iväg tillsammans och på genomföra detta ”nästan ihop”. Vi hade tidsmässiga olika mål med denna helg men vi gjorde allt tillsammans förutom själva cyklingen.
Här har vi hela StrokeRide-gänget samlat 5-10 minuter innan start.
Anette och Cecilia har cirka 3 kilometer kvar och på väg in mot mål. Fantastisk bra insats av tjejerna som genomförde detta lopp med ett leende på läpparna under alla 150 kilometer!
Racereport Halvvättern 2019 SUB4:30
När vi startade dagen var vi tio cyklister som hade som mål att gå under 4 timmar och 30 minuter. Detta var ett justerat mål då vi höstas planterade för att gå under fyra timmar, SUB4. Under våren fick vi några avhopp vilket gjorde att vi veckan innan Halvvättern justerade vårt tidsmål till SUB4:30.
Rullningen ut ur Motala gick lugnt och fint och vi såg till att hitta vårt tempo. Det var rejäl mot/sidvind hela vägen ner till Omberg vilket gjorde att vi tappade en cyklist ganska tidigt. Vi tog oss sedan lugnt och fint över Omberg med ett kort kissestopp på toppen, många av oss är ju 40+ och då kan ett stopp vara nödvändigt 😉
Vinden vänder
När vi sedan vänder upp och under motorvägen släpper vinden en del och vi kan konstatera att vi ligger klart under vårt snitthastighet som idag skulle vara 34,0 km/h, vi vänder upp med snittet 30,1. Under resan i motvinden så snackade vi mycket om att vi skulle se till att hålla oss kalla vad beträffar tiden/hastigheten och att vi med största sannolikhet skulle klara av att köra ikapp detta.
Några missöden
I runda slängar så var det 80 kilometer in i loppet som Siverts sadelstolpe sjönk ner en bit varpå han vara tvungen att stanna till lite snabbt och fick släppa oss. Han tog sig tillbaka in i loppet och gjorde en riktigt bra insats där han delvis fick ligga helt själv och mosa. Han tog sig in på grymma 4:32 vilket får ses som mycket bra denna dag!
Någon kilometer (ca 90 km) senare var det dags för nästa missöde och då gjorde vi ett snabbt stopp då det small till som tusan och vi inte visste vad som hände. Det var Wånelids bakväxel som havererade och trasslade in sig i bakhjulet som tog tvärstopp. Hans dag tog tyvärr slut där 🙁
Både Sivert och Wånelid hade definitivt varit med oss in i mål denna dag om de inte hade råkat ut för dessa missöden. Grymt starka grabbar.
Minskad grupp
Just nu var vi sju cyklister kvar och efter ytterligare någon kilometer var det dags för ytterligare två att släppa klungan vilket gjorde att vi bara var fem kvar. Under de första 90 kilometrarna hade vi en svans som fick ligga bakom oss och rulla med. Dessa jagade vi ikapp efter stoppet där Wånelids hoj pajade och vi var ikapp när det vara ca 45 kilometer kvar. Vi låg och ”vilade” en stund bakom dessa innan vi, ca 35 kilometer kvar, började gå med i förningar igen. Det var då cirka tio cyklister som låg och roterade och dessa minskade med 2-3 stycken efter en liten stund.
Vid 15-16 kilometer kvar var det en av oss som tyvärr tappade huvudgruppen och när detta märktes så lämnade Hansson och jag huvudgruppen för att gå ner och hämta hem vår StrokeRide-cyklist medans de två andra rullade med huvudgruppen hela vägen till mål. Kände mig otroligt stark denna dagen så vi lade oss först i andragruppen och såg till att skydda dessa cyklister och i första hand vår egna cyklist.
Vi klarade målet
Vi klarade vårt mål att gå under 4 timmar och 30 minuter med marginal, vi brukar lägga tidsschemat fem minuter snabbare än målet för att ha lite marginal in mot målet då det brukar gå lite saktare i korsningar med mera under de sista kilometrarna. Vi gick in på 4:22, vilket var en given succé!
Glada tillrop
Efter målgång var det mycket kramar och glada tillrop från de två grupperna där vi varit bidragande i. En extra kul sak var att StrokeRide blev omnämna i sociala medier av de andra lagen som var imponerade av vår klungkörning då vi som vanligt (får man ändå säga) brukar cykla lugnt/säkert och tydligt i klungan.
Vi förvånade dessutom många i andragruppen att vi ”väljer” att gå ner och hämta en av våra cyklister och drar hem hela andraklungan! Detta ser vi väl snarare som en självklarhet och något som sitter i vårt DNA, StrokeRide-DNA:t. 🙂
Detta gör mig otroligt stolt och glad, inte bara att vi klarade tiden utan sättet vi gör det på! Magiskt bra!
Disclaimer: Texten ovan är min egna uppfattning och är nödvändigtvis inte hela sanningen.